Missionskyrkan scen 2, lördag 28 augusti

Sverige brukar kallas det mest sekulariserade landet, men också för människor som inte bekänner sig till någon religion blir naturen ofta en plats som väcker existentiella funderingar. Det kan röra mycket mellan insikten om sin egen obetydlighet och övertygelsen om att ingå i ett stort och mäktigt sammanhang. Naturen och naturupplevelser ställer människan inför de stora frågorna och har också ingått som en naturlig del i den svenska litteraturen, i allt från den folkliga sångskatten till poesi och annan skönlitteratur. Granskogsfolk – Är naturen svenskarnas nya religion? är titeln på religionshistorikern David Thurfjells senaste bok. Här diskuteras varför vi sekulariserade svenskar söker oss till naturen för att möta det vi annars söker bland annat inom kyrkan. Tomas Bannerhed, aktuell med den naturlyriska skildringen En vacker dag, är en författare som i sina böcker gärna berör existentiella teman och har ett alldeles speciellt band till naturen och fåglarna. Möt David Thurfjell och Tomas Bannerhed i ett samtal om natur och språk, om naturen som en existentiell resurs och om varför många svenskar nickar igenkännande åt citatet som tillskrivs Carl von Linné: ”Att se på skapelsen är som att se Gud på ryggen”. Samtalsledare är Dan-Erik Sahlberg.

Elisabeth Åsbrink söker i sin bok Övergivenheten svaret på frågan om sin egen familjs historia. Genom att reflektera över det egna livet och de egna erfarenheterna kan skrivandet vara en väg till att nå försoning med det som hänt. Romaner som håller sig nära författarens eget liv intresserar många läsare och har nästan blivit en egen genre. Författaren kan ta sig litterära friheter med materialet som ofta härrör från det egna livet. Inte sällan tas hänsyn till levande människor i författarens närhet. Finns det hos författaren något krav på ansvar för det uppdiktade? När blir det viktigt att det som hände verkligen gestaltas korrekt och när får istället fiktionen fylla ut och ge berättelsen liv? Frågan är, finns det någon gräns för vad man kan skriva? Och finns det en risk med den litterära självreflektionen att läsaren onödigt fixerar sig vid författaren bakom boken istället för att dras in i gestaltningen? Kristin Windolf möter Elisabeth Åsbrink i ett samtal om skrivandet som självreflektion.

Många menar att de andliga frågorna återigen blivit aktuella att gestalta i den unga samtida litteraturen. Varför i så fall och hur kan det gestalta sig tematiskt och estetiskt? Under efterkrigstiden och fram till 60-talet talade den svenska litteraturkritiken i termer av ”kristen litteratur” med namn som Lars Ahlin, Gunnel Vallquist, Birgitta Trotzig m.fl. Sedan har de andliga, religiösa och mytiska språken över femtio år varit något som i stort sett förbisetts i den svenska litterära kritiken och debatten. Har den postsekulära och post-postmoderna samtiden – med sociala spänningar och klimathot, det nya mångkulturella och mångreligiösa Sverige, identitets- och jämställdhetsdebatt – gett nya förutsättningar där de andliga, religiösa och mytiska frågorna blivit mer aktuella och legitima att litterärt gestalta och samtala om? Josefin de Gregorio, Wera von Essen och Alva Dahl – tre yngre, samtida författare som alla skrivit texter med existentiell underton – samtalar med varandra. Samtalet leds av Patrik Hagman.